Pirater i skärgården

Vi låg i en av skärgårdens undersköna naturhamnar. Det var en vacker, gråmulen dag med ostadigt väder och enstaka åskmuller. Många seglarfamiljer låg kvar över dagen, väntade på att solen och sunnan skulle hitta tillbaka till övärlden.

Då kom en seglare in genom det smala gattet in till vår skyddade vik. I förstone inget konstlgt med det, det hände hela tiden. Det här var en mycket omtyckt hamn.

Den här seglaren på en sju-åtta meter hade en mast av trä. Skrovet och överbyggnaden gick i mörkblått. Från vimpelfallet fladdrade en glad, brandgul vimpel. Även det knallande puttrandet från inombordaren höjde fartygets charm över de slätstrukna vit-vlta båtarna med metallrigg som var i majoritet längs klipporna.

Så långt inget konstigt, alltså. Vi iakttog henne lojt från våra platser i sittbrunnen för att se om inte gasten skulle falla överbord eller slänga ankaret i någons jolle eller något annat uppfriskande.

Men det var någonting annat med henne. Bredvid den glada brandgula vimpeln fladdrade en annan, mörkare, flagga. När båten kom närmare och den ojämna vinden hade slätat ut den mörka flaggan några gånger rådde inget tvivel, det var en sjörövarflagga.

Första gången vl såg en båt med rövarflagg stäva in mot en brygga hade det varit med blandade känslor. Vl förstod att det var ett slags lek, ett sätt för killarna och tjejerna i båten att leka äventyr. Ändå tog det en stund att lösgöra sig från allt det obehagliga som man förknippar med den flaggan. Senare upptäckte vi att den massproduceras och säljs i båtaffären för en femtiolapp, och vi hade vant oss vid att se den i tid och otid.

Men nu var det som så, att mannen i båten intill uppenbarligen inte hade vårt förfinade sinne för humor. Eller vår förmåga att acceptera samhälleliga förändringar. Eller se mellan fingrarna med små dumheter. Han hade under föregående kväll terroriserat sin stackars familj med gnäll och tjat och åthutningar om allt mellan himmel och hav, och vi hade ömsom fnyst ömsom fnissat åt honom.

Nu fann han äntligen ett annat, större, kärl att gjuta sin medelålders frustration i. Han ställde slg upp i sin sittbrunn. Han pekade med hela handen bort mot den blå-vita seglaren som gled fram i sakta mak för att hitta en ledig lucka vid klipporna. Han ropade på sin högfärdiga dialekt så att det ekade runt viken:

“Piraaater!!!”

Nu vändes de inregnade semesterseglarnas längtansfulla blickar från den ganska ordinära nykomlingen med trämast till familjefadern i den stora båten bredvid vår, som dittills hade fört en anonym tillvaro i sin flytande sommarstuga.

Han stod där med armen pekande, röd i ansiktet av upphetsning, och ropade så att det ekade mellan klipporna:

“Pirater! Sjörövare! Vi måste försvara oss!”

Kanske brukade karln segla på sydligare breddgrader. Där vore hans reaktlon möjligen motiverad, med tanke på att sjöröveri fortfarande förekommer på vissa håll. Eller varför inte kalla det vid dess rätta namn, tungt kriminell våldsutövning till sjöss.

Men i vår fredliga del av världen förstod alla utom han att en sån reaktion var lite skrattretande. Och som vi skrattade. Hans barn förstod detta mycket bättre än deras far. De försvann snabbt ner i förpiken och stängde luckan.

Mannen, allas vår tappre försvarare, förstod inte alls hur vi kunde skratta i det allvarliga läget. Eller så förstod han det med ens bara alltför väl och drabbades av en akut, fyslskt förnimbar genans.

Vilket fallet än var, det är ett faktum att han försvann ur vårt synfält en liten stund.

Men bara för att dyka upp igen, nu beväpnad. I sin solbrända fadershand höll han en revolver. Den såg ut som en sån där colt 45, med jättelång pipa. De används visst till tävlingsskytte nuförtiden, och kanske var detta också mannens olycksaliga hobby. Han visade sig i alla fall vara en god skytt.

Innan speciellt många runt viken hade hunnit resa slg och ropa “vad fan tar du dig till karljävel”, eller ta skydd, hade seglaren därute fått sig en duktig bredsida.

Fem träffar i vattenlinjen gjorde att båten tog in vatten och fick slagsida. En sjätte träff hade flisat sönder den fina trämasten, vilket tillsammans med slagsidan fick riggen att vika slg och dråsa i sjön med brak och plask.

De därmed skeppsbrutna simmade förståeligt nog mot andra stranden, bort från sin vedersakare. Vår sittbrunn fylldes av blå krutrök i vackra slingor.

Mannen såg ner på oss med ett triumferande leende. Han sa på sin överlägsna dialekt:

– Äh, ni tar och sträcker lite på ankarlinan, va. Era oklädda fendrar gnisslar så osnyggt mot vårt skrov.

Det kunde vi ordna då.

Fler skärgårdsrysare
Döden i skärgården
Kustmord