Kustmord

Hon börjar få ont i röven av den hårda klippan, men sitter kvar ytterligare en stund; havet är så vackert i den svarta höstkvällen. Dessutom är det något på gång, här där ingenting någonsin händer.

Ljud färdas långt över de tysta vattnen, och hennes nyfikenhet går nästan att ta på när äntligen en liten motorbåt kommer i sikte. Den skjuter fram bakom udden på andra sidan viken. Upplyst av ett skört månsken ritar den en båge på det svarta vattnet och svänger in i viken. Den svänger in i hennes vik.

En snurra, ett ettrigt motorknatter. En ensam människa i aktern, ena armen på gasvredet bakom ryggen, blicken spanande förut efter ythinder och landmärken. Båten följer landlinjen på vikens motsatta sida. Så det är Österman som kommer ut till ön vid denna sena tidpunkt?

Han har inte förvarnat, men det är ju bara vad man kunde förvänta sig av den gamle gubbtjyven.
Efter en stund av tystnad skymtar ett svagt ljus från gubbens stuga där borta i mörkret.

Hon sitter kvar tills ljuset har slocknat. Ömodern vakar över de sina. Sen reser hon sig, rätar ut sina stela lemmar, går in. Det är skönt att inte vara ensam på ön.

Inte förrän i sömnens grepp når henne insikten. Vimpeln. Han hissade inte vimpeln. Österman hissar alltid vimpeln. Österman skulle ha hissat vimpeln om han så hade kommit till ön för att dö.

*

En sliten Volvo rullar fram och stannar på stenkajen i den lilla kuststaden, en rosthög med tonade rutor. Två män stiger ur. Tjocka rockar, skinnhandskar, noggrant vikta halsdukar. Bägge männen är kortsnaggade, den ene har ett muskigt skägg, den andre ett ärr över kinden. Männen spanar ut i dimman, talar inte. Kommenterar inte doften av hav.

De går de få stegen fram till kajkanten och ser ner på bryggplatsen där snurran brukar ligga. Bara svart vatten.
– Då vet vi det. Han är därute nånstans, säger mannen med skägget.
– Tjugotusen öjävlar, säger den andre.
– Bäst vi sätter igång då.

*

Hon vaknar efter några timmar. Vem är det som har kommit till ön? Om det inte är Österman, vem kan det då vara. Skulle Österman ha hyrt ut? Knappast på denna sidan evigheten. Kan den gamle ha gått hädan? Det är ju möjligt förstås, han har åldern, men borde hon inte ha fått veta? Borde inte hon bli underrättad om gubben dog?

Stigen går knappt att urskilja när hon rundar viken i det första gryningsljuset. Hon behöver heller inte ögats ledning, fötterna hittar.

Stugan ligger tyst, de omålade stockarna skimrar svagt, ljusare än skogen runt omkring.

Hon hukar i skydd av snåren, lutar röven mot en sten som tar tyngden med jämnmod. Försjunken i funderingar ser hon så småningom stugdörren öppnas. En man kommer ut. En ung man. Långt lockigt hår, muskler. En skön naken yngling. Hon ser hur han tvagar sig i vatten från brunnen. Han skådar ut över viken. Därborta skymtar hennes hus nere vid klippan. Han återvänder in, stänger dörren. Rök stiger ur skorstenen.

*

Mannen med skägget sliter med sjökortet som fladdrar i fartvinden. Mannen med ärret sitter vid ratten. Han håller utkik efter prickar och landkonturer. Den snabba aluminiumbåten dunsar fram över fjärdens korta grå vågor.
– Nästa girpunkt är tvärs kummeln på västerön, ropar mannen med skägget. Kurs 49 grader, och så ska det finnas några hus att sikta på.
– Fan kan du inte sluta. Vi har ju ingen jävla kompass.
– Inte mitt fel.

De girar enligt plan, och efter att ha korsat ett smalt sund drar de av på gasen och färdas med måttlig fart längs kusten på en större ö.
– Valön, säger skägget.

Männen far med blicken över bryggor och vikar. Vid ett tillfälle gör mannen vid ratten en helomvändning och ger gas inåt en vik som skär in i öns kropp. Längst in finns en brygga med bommar och några mindre motorbåtar. Så här års är annars de flesta båtarna upptagna för vintern. Sommarborna har bommat igen och samlats inom stadens murar. Bara några få bofasta är kvar, samt en eller annan tilfällig besökare.

De vänder båten utåt igen och fortsätter längs öns kustlinje. Dagsljuset är redan i avtagande, grått övergår i mörkgrått.
– Det är hopplöst, säger ärret.
– Nej då. Vi följer de tips vi har. Tiden jobbar för oss.

*

Vid eftermiddagskaffet ser hon honom komma på stigen längs vattnet. Han är för tunt klädd, vinden sliter i hans tunna jacka. Hon tänker att den måste få det att svida i hans skinn, att hans öron måste hetta; kanske gör det så där ihåligt ont i själva örongången efter att vinden har dånat in där på sitt envetna vis.

Hon ser hans långa hår fladdra runt det smala, fina ansiktet. Han står nedanför den sista backen upp mot hennes stuga, spanar upp mot henne, ser sig om in mot skogen. Tittar ut över det grå havet; blir stående och ser ut över havet. Sedan kastar han en sista blick upp mot henne där hon sitter dold i skuggan bakom florgardinen, vänder om, går tillbaka längs stigen.

Hon ser honom försvinna i den vindpinade växtligheten. Reser sig från kökssoffan och stänger av ugnen. Hon lägger tillbaka köttbiten i frysen. Kör ner korken i vinflaskan.

*

Skägget går före längs den smala sigen, han driver på, tar långa bestämda kliv. Ärret sackar. Han går med händerna djupt nedkörda i jackfickorna. Han ser med avsky på de små stugorna som hukar i skogen längs stigen.
– Det är tomt, ropar han. För fan, kan du inte se det. Ingen jävel är så dum att de åker ut så här års! Bara vi måste trampa runt här i den förbannade leran.
– Håll käften. Vi måste hitta honom. Han är här.

Så småningom leder stigen ner till vattenbrynet. Några sista stugor, svarta fönster, rökfria skorstenar, upp-och-nedvända båtar.

Skägget tänder en cigarrett, ser ut över havet.

*

När hon släpper honom över tröskeln sniffar hon än en gång, för säkerhets skull. Jodå, doften av såpa är tydlig, hemmet är rent, det kan ingen klaga på.

Han pekar på sin vackra mun, pekar på sin mage. Munnen, magen. Imiterar en människa som slevar i sig. Hon drar ut en stol åt honom och ställer in köttet i ugnen.

Han pratar. Ugglo guggeli guggelo guggel. Hon begriper inte ett ljud, talet låter som en magisk ramsa. Hon nickar och ler. Röven vilar trygg mot den gamla kökssoffan.

Hans röst, den är så ung, lite ljus ännu, lite späd, men slät och melodisk. Han sjunger fram sin besvärjelse, måttar med händerna, räknar på fingrarna. Hon nickar och ser honom i ögonen, de är mörka.

Att se honom äta är en njutning. Handen som håller gaffeln, så finlemmad men inte precis förnäm. Munnen som tuggar, med läpparna sammanpressade och utan att smaska, kinderna fyllda som på en hamster.

Men han varken hamstrar eller idisslar, han är ju en man. Snart är maten borta. Han röker en cigarrett, sina egna. En sur doft i hennes kök. Han pratar en stund till, dricker ur vinet. Sen går han. Hem till sig.

*

Männen i den snabba motorbåten guppar fram sakta, runt en udde på ännu en av alla dessa öar som utgör arkipelagen. Ärret nynnar på en melodi, tyst för sig själv. Han sitter hopsjunken vid ratten, ögonbrynen verkar ha fastnat i pannan, underläppen putar ut.

Plötsligt reser sig skägget. Han tar ett par kliv mot båtens för. Spanar. Pekar.
– Där! Där är den. Kör in!
– Visst, suckar ärret. Med ett svagt porlande om stäven glider de fram mot en ensam plasteka vid en brygga.
– Det är rätt märke! säger skägget.

Och sedan:
– Motorn också! Greger, nu har vi han. Fan!

Mannen med ärret tittar på båten. Tittar på motorn. Lägger i backen och ger lite gas så att de stannar nån meter från det misstänkta objektet. Efter en stunds tystnad talar han.
– Hästarna.
– Va? Va?
– Hästarna för helvete. Det är för många. Det är ju en satans jävla femtiohästars.

*

Långt före gryningen är hon uppe på vinden och gräver i de gamla kartongerna. Senare går hon stigen längs viken. Ön och havet ligger becksvarta, men himlaskenet reflekteras i jordens ljusare detaljer och lyser vägen för den som vill se. Och fötterna hittar.

Östermans stuga ligger tyst. Därinne sover den unge mannen med det långa håret. De mörka ögonen täckta av ett tunt, tunt lager hud. Denna människans irrationella behov av att ligga medvetslös; hennes sårbarhet.
Tyst, tyst smyger hon ner i mannens båt. Hon gör loss förtöjningarna med liksom en gammal människas långsamhet i rörelserna. Sen sänker hon årbladen i det kalla vattnet utan att förorsaka minsta skvalp. Med röven mot den kalla toften ror hon båten med långa, tysta tag över viken, då och då med en blick över axeln mot ljuset som visar vägen. Skomakarlampan över hennes avlutade köksbord.

Framme vid sin egen brygga slår hon dubbla halvslag om egen part, en reflexrörelse för skärdamen. Hon skådar ut över det tysta havet, in i det kompakta mörkret. Ta hand om ordningen, så tar ordningen hand om dig.

*

En mamma plockar fram flingorna. Filmjölken. Lyfter av vattenkokaren från sin platta och fyller tekannan med ångande vatten.

En pappa läser tidningen. Radion står på. Barnen kivas.
– Det är min sked.
– Äre inte alls det.
– Joho. För den låg på min plats.
– Det är inte din plats.

Mamman ställer fram tekannan. Margarinet. Stoppar skivor i brödrosten.
– Sluta tjafsa nu. Varsågoda och ät.

Pappan dricker kaffe. Mamman läser på tidningens baksida. Ser pappans fingrar som håller bladen. Håret mellan knogarna, de välskötta naglarna, ringen. Deras ring.

På radion har morgonnyheterna börjat. Tillvarons trygga nav.
“… drama på en ö i skärgården. En man uppges ha avlidit av sina skador. Han ska ha skjutits med ett ganska ovanligt vapen, nämligen en harpun från mitten av förra århundradet. En kvinna uppger att mannen bröt sig in i hennes hem och säger sig ha handlat i nödvärn. Enligt obekräftade uppgifter misstänks mannen ha samröre med den ryska maffian. I Sandviken brann natten till onsdagen…”
– Herregud, säger mamman, vad folk kan ta sig till! Skjuta på folk med harpun. Det är ju inte klokt, eller hur? Skärgården är visst rena vilda västern.

Pappan tittar på armbandsuret.
– Måste kila.
– Glöm inte kemtvätten.

Fler skärgårdsrysare
Döden i skärgården
Pirater i skärgården