Döden i skärgården

Axel satt i ekan med de båda finnarna som hade jagat hans flickvän på flykten. Sökandet efter gammelgäddan utfördes under tystnad, och han trivdes med det. Han var heligt trött på finnarna som saboterade hans liv och funderade i stort sett all sin vakna tid på hur han skulle bli kvitt dem.

En gång hade han sett gammelgäddan slå med ett kraftigt plask i norrviken, och en dag skulle han hala in den över relingen på sin båt, det hade han satt sig före. Men den dagen var inte den här dagen.

När båten återigen låg förtöjd vid bryggan intogs frukosten framför morgonteven. Det talades om massmord i en skola och en jaktolycka med dödlig utgång. Övriga inslag var inte så intressanta.

Axel tillbringade mycket tid ute i boden, letandes. Vem visste vad farsan kunde ha lämnat efter sig bland all bråte därute. Kanske fanns det något användbart. Han önskade att de hade gått igenom grejerna innan farsan dog. Nu var boden full med bråte, och han hade inte orkat ta itu med det tidigare.

Hade farsan ägt en bössa borde den ha funnits inne i huset, i något skåp med ordentligt lås eller kanske upphängd på väggen i sin rem. Förmodligen fanns det ingen bössa bland bråten i boden, men Axel tvingade sig till att ändå leta.

Hittade han ingen bössa kanske det åtminstone fanns en påk eller ett bra järnrör. Han visste på ett ungefär vad som skulle komma att krävas, och han hade inget bättre alternativ än att leta bland bråten.

Under tiden som han gick igenom högarna med gamla prylar passade han på att röja upp. Allt som verkade oanvändbart eller som han överhuvudtaget inte kunde lista ut vad det var bar han ut och la i en hög nere vid båthuset. Sånt som kunde komma till nytta stuvade han om och försökte placera enligt någon sorts ordning.

I tre långa dagar slet han sig svettig och smutsig i det gamla dammet i boden. Under dygnets övriga timmar var finnarna hela tiden närvarande och trakasserade honom, fick honom att känna sig osäker, obetydlig. Han avskydde dem med hetta, men han kunde inte rå på dem. Inte än.

Till slut hittade han i alla fall något som passade in i hans plan. Det var en ganska lång trästav med en kompakt stålkonstruktion i ena änden. Han kunde inte för sitt liv gissa sig till var den en gång i tiden hade fyllt en funktion, men när han såg den visste han att hans sökande var över. Den skulle fylla en funktion för honom.

När han ändå hade kommit så långt med röjningen var han inte sämre karl än att han också förstod att fullfölja den. Det tog ytterligare en lång dag av slit och släp, men känslan när boden var uppstädad och skräpet nedburen till bryggan fick honom att sväva en meter över marken, så nöjd och stolt var han med sin insats.

Finnarna tog snart ner honom på jorden igen, men nu hade han skapat en hård kärna av tillförlit i sit inre. Han visste att det bara var en tidsfråga nu.

Nästa morgon var sökandet efter gammelgäddan igång igen. Roddbåten gled ljudlöst utefter klipporna i det grå gryningsljuset. Världen låg tyst. Och den här gången lyckades det.

Axel håvade upp den enorma gamla gäddan och förde in den över relingen. Fisken föll på durken med en blöt duns. Den sprattlade och vred sig som ett avklippt manslår och det verkade bara vara en tidsfråga innan den antingen skulle ta sig tillbaka ner i sjön eller i värsta fall välta hela båten över ända. Ombord på roddbåten rådde tumult, milt sagt.

Stunden var kommen. Axel lyfte det namnlösa redskapet. Han vägde det i händerna en kort sekund, kände tyngden från stålkonstruktionen i änden. Sen drämde han till med kraften i hela sin upparbetade frustration. Blodet stänkte över durken och Axel kände en djup tillfredsställelse sprida sig i kroppen.

Gammelgäddan slutade sprattla. Axel kunde ro hem sin trofé i lugn och ro. Finnarna försvann till slut efter oräkneliga ansiktstvättar och behandling med salva. Men flickvännen kom inte tillbaka.

Fler skärgårdsrysare
Kustmord
Pirater i skärgården